Konservativa perspektiv

MER FAMILJELIV, MINDRE ARBETSLIV

Man skulle kunna förklara det stora sociala problemet idag så, att samhället dels har ett behov av förvärvsarbete (A), dels ett behov särskilt för barnfamiljerna av hemarbete (B) – vi kan för exemplets skull kvantifiera detta arbete till 5A + 5B. Man och kvinna ska givetvis dela på dessa mödor, och i egenskap av man och kvinna komplettera varandra. I det gamla samhället var det normalt att mannen försörjde familjen; han gjorde 4A och 1B och kvinnan för sin del 1A och 4B. Kvinnor var INTE mindre värda än männen, väl att märka (jfr ”kvinnor och barn först”) – men män och kvinnor betraktades såsom olika, och Familjen betraktades såsom ekvationens utgångspunkt. Båda utgångspunkterna är givetvis rimliga.

Idag har utvecklingen medfört att männen åläggs en fiktiv arvsynd för att i alla tider ha “förtryckt” kvinnorna, och kvinnorna ska nu ”frigöra sig” från detta onda. Denna ”frigörelse” innebär att kvinnor ska göra minst 4A – “eftersom männen gör 4A”. I många hem leder detta till att kvinnorna aldrig får ledigt, eftersom de också känner ett ansvar att göra 4B (oavsett hur många B mannen gör). För att ”frigöra kvinnan” har Dagiset inrättats. Därmed “avlastas” mannen och kvinnan mycket av hemarbetet, inte för att de vill utan för att den rådande samhällsordningen tvingar både män och kvinnor att “av jämställdhetsskäl” arbeta 4A men bara 1 B var. I linje med denna samhällsutveckling har Förvärvsarbetet kommit att ersatta Familjen som ekvationens själva utgångspunkt. Detta uppfattar jag som en mycket negativ, direkt inhuman utveckling.

Idag arbetar män och kvinnor tillsammans 8A, när samhället för att fungera (harmoniskt) i själva verket inte skulle behöva mer än 5A från båda könen sammantaget. Eftersom Dagis finns, och staten sålunda ombesörjer barnuppfostran, tvingas de som har ett förvärvsarbete att arbeta mer och mer – eftersom det för företagen alltid är lättare att begära en extra timmes arbete av en befintlig anställd, än att anställa en ny. Därmed är situationen låst för alla, som inte hör till den övre inkomstkvartilen, att ha ett kultur- och familjeliv vid sidan om arbetet – såvida man inte är beredd att gå ner under den genomsnittliga materiella standarden. Vilket ytterligt få är, eftersom pengar är det enda sättet att mäta status på idag och det är en mänsklig instinkt att eftersträva att bli jämlik dem man jämför sig med (för somliga innebär det att eftersträva status, för andra att hålla tillbaka dem som är bättre).

Viktigt i sammanhanget är att ju mer en person arbetar, desto mindre kan någon annan arbeta – vilket är själva anledningen till arbetslösheten. Ju mer varje förvärvsarbetande person jobbar, och ju större arbetslösheten i samhället blir – desto färre barn föds. Naturligtvis behöver befolkningen öka så att vi blir fler att dela på den gemensamma skatte-kakan! Med mer tid för familjen får man naturligtvis bättre förutsättningar att skaffa fler barn. Det allra värsta, är att i dagens situation drabbas barnen hårdast, som inte får tillfälle att vara med sina egna föräldrar (!) mer än några timmar i veckan. Undersökningar i USA visar också att det finns ett klart samband mellan avsaknad av barnuppfostran i hemmet och ökande kriminalitet i samhället. Kriminalitet kan stävjas med polis, men mer familjeliv i samhället skapar definitivt ett mjukare samhälle. Det anser jag betydligt mer eftersträvansvärt.

Ett antal reformer i den här riktningen skulle förutom att leda till ett mänskligare samhälle (med mindre stress!) skapa goda förutsättningar för att avveckla de ovärdiga förvaringsanstalter som Dagis och Äldreboenden utgör. Eller åtminstone medge att de som inte vill utnyttja dessa “offentliga tjänster” slipper göra det. Så är det inte idag; idag finns det i princip ingen möjlighet för någon att taga hand om sina egna barn eller föräldrar på deras ålders höst. Den socialliberala politik som dominerat Sverige under de senaste 50 åren har sprängt familjerna och t.o.m. skapat människor som är mer främmande inför sina familjemedlemmar än inför sina kompisar.

Vi behöver i Sverige få till stånd en familjepolitik där familjemedlemmarna får mer tid tillsammans, och där det inte ska vara en ekonomisk fråga huruvida man har möjlighet att taga hand om och taga ansvar för sina familjemedlemmar eller inte.

Jakob E:son Söderbaum

EN NY FÖRSVARSPOLITISK DEBATT BEHÖVS !

Nu står det så illa till med det svenska försvaret, att ÖB Håkan Syrén har gått ut med att ”Sverige kan inte försvaras”, och han delar inte heller alls försvarsberedningens syn på hotbilden mot Sverige (d.v.s. att det inte finns något militärt hot, läs närmare om detta här). För exakt 10 år sedan, när undertecknad tog studenten, diskuterade initierade bedömare på debattsidorna det stora problemet i att den dåvarande svenska försvarsmakten endast kunde försvara Stockholm. Det var i början på de stora nedskärningarna… Men men. Det är i alla fall bra att frågan lyfts igen från högsta ort: Sveriges försvar duger överhuvudtaget inte till att försvara Sverige. T.o.m. media (Svenska Dagbladet) talar nu öppet om en ”försvarskris” – men det är förvisso i termer av en ”prestigestrid mellan regeringen och ÖB”. Det känns helt ofattbart, på ett sätt som kryper längs ryggraden, att krisen med en sönderfallande, alltför ynklig och icke-fungerande försvarsmakt – som knappt ens är värd namnet – kan nå så lågt som till en prestigestrid om själva formen för de fortsatta nedskärningarna! Det är ju landets och medborgarnas yttersta livslina vi talar om!! Detta är realiteten:

”Med några pennstreck krymps Sveriges arméförband till 8 000 stridande, hemvärnet halveras, kusterna lämnas utan marina bevakningsbåtar och flygbaserna blir så få att svenska plan inte hinner möta en kränkning.”

”När omvärlden nu åter ökar försvarsanslagen skulle alliansregeringen då göra Östersjöns största strandstat till ett militärt vakuum.”

I samband med detta måste framhållas att Sverige har en mycket lång och framgångsrik militär historia, som inte alls ”bara” handlar om svensk stormaktstid och hur de legendariska karolinerna lyckades hålla stånd mot en mångfalt större rysk fiende. Och för den delen inte heller handlar om våra nu ca 200 år av fred. För att istället se till vår mer moderna militärhistoria, har Sverige en tämligen unik ställning som utvecklare och tillverkare av krigsmateriel. Trots landets blygsamma storlek har vi tagit fram mycket framgångsrik utrustning på snart sagt alla områden. Att det dessutom ofta skett till en bråkdel av den kostnad stormakterna och större västländer haft för liknande utveckling, är ytterligare en styrka – och för den delen en förklaring till att vi kunnat hänga med så pass bra som vi gjort.

Ett aktuellt exempel är JAS 39 Gripen, som just nu diskuteras internationellt att det är ett av världens allra bästa stridsflygplan och att det har haft en klart mycket lägre utvecklingskostnad än vad konkurrenterna (MIG m.fl.) haft. Om Indien nu köper Gripen kommer svenska Saab-JAS att ha motsvarande marknadsandel som amerikanska försvarsmakten har avseende stridsflygplan, och världen ser med spänning på hur det nu kommer att gå med den saken. Sverige har också världens bästa u-båtar i sin storleksklass, liksom det ska framhållas att vi i modern tid hävdat oss mycket väl på områden som luftvärn, pansarvärn, sjömål och kryssningsmissiler, marin smygteknik (stealth), radar och mycket annat. Dessvärre har försvarsneddragningarna redan inneburit att delar av denna på alla sätt och vis ytterst värdefulla spetskompetens är borta – för alltid. Annat är på väg mot soptunnan, medan vissa saker överlever endast tack vare att vi kunnat samarbeta med andra EU-länder.

Det är verkligen på tiden att borgerligheten börjar brumma för dessa högst relevanta förhållanden. Just nu är det ett utmärkt läge att få till stånd en förnyad, fräsch försvarspolitisk debatt i Sverige! Skriv på uppropet Nu får det vara nog! Du också!

Jakob E:son Söderbaum

Visst är det fantastiskt! Sedan den 21 april har det stått på Sveriges Radios hemsida: Kronprins Carl Philip!!!

Grattis på födelsedagen, du grundlagsenligt borne och dito hyllade Kronprins Carl Philip av Sverige, idag 29 år! För bloggens läsare rekommenderas starkt mitt tidigare blogginlägg, som månne har färgat av sig i somliga journalisters medvetande: Carl Philip Sveriges kronprins?.

(Kuriosa: som av en händelse blev det en klockren Sverige-karta när jag skulle ringa in vad som stod! Det måste ju betyda någonting… )

Jakob E:son Söderbaum

Få kvinnliga samhällsdebattörer idag driver kvinnofrågor så bra som Fil. Dr. Charlotta Levay. Där feminismen framträder som en allting översköljande nymarxistisk, normupplösande åskådning, står Levay stadigt och ståndaktigt rotad i jorden och lyfter det motsatta perspektivet: vikten av att värna det specifikt kvinnliga och det kvinnonyttiga på basis av historisk erfarenhet. Och hon gör det inte ibland – utan hela tiden, och i flera olika tidningar och debatter. Hon är i sanning en konservativ kvinnorättskämpe, och hon är duktig. I det följande vill jag rekommendera två artiklar av och ett program med henne från våren 2008.

I Expressen 4 april skriver Levay att arvet från 1968 års sexuella revolution är att ”Vi har reducerats till utbytbara sexleksaker” och att det är på tiden att tänka efter och gå emot det etablerade paradigmet att man inte får ifrågasätta den sexuella revolutionen och dess konsekvenser. Om vi tillåter oss lite historiemedvetenhet, vilket både socialister och liberaler förvisso aktivt motverkar i alla hänseenden, så menar hon att vi definitivt bör ställa oss frågan om inte den sexuella revolutionen har varit mer till skada än till nytta, både på det samhälleliga planet och även det mänskliga:

”För några dagar sedan rapporterade medierna att Sverige nu har fler nya fall av hivsmitta än på över ett årtionde. Ingen tidning plockade upp tråden, ingen funderade över om ökningen av till exempel hiv och klamydia hör ihop med den norm om sexuell utlevelse som präglar vårt samhälle.”

”I botten finns ett problem som ingen riktigt vill ta i: människor blir inte lyckliga i ett samhälle som ständigt uppmuntrar till promiskuitet, sexuell utlevelse och experimenterande. Det är i själva verket ett hjärtlöst och kallt samhälle, ett där personer betraktas som utbytbara och där kärlek inte ges någon plats. Sexualiteten frigörs inte utan trivialiseras.”

I Borås Tidning den 15 januari lyfter Levay in ett annat högst relevant perspektiv som framträder i den brittiska samhällsdebatten, men fullständigt sopas under mattan i den svenska. Under rubriken ”Äktenskapsåtervinning ger hållbart samhälle” skriver hon att:

”Enligt en färsk opinionsundersökning tycker de flesta att det är en god idé att bilda familj före 30, och nära 40 procent menar att barn tas bäst om hand av en hemmamamma. Skilsmässorna är färre än på två decennier. Otvetydig statistik visar att barn till gifta klarar sig bättre när det gäller hälsa, utbildning och sociala förhållanden, och därför vill brittiska höger- och vänsterpolitiker ge skatteförmåner åt folk som håller samman sina äktenskap.”

Sverige skulle verkligen behöva fler debattörer som Charlotta Levay. Eller åtminstone lyssna mer på henne – för hon är bra, kunnig, påläst och har helt andra uppfattningar än vad som är comme il faut i Sverige idag. I så måtto borde hon ju otvetydigt vara intressant också för dem med helt andra uppfattningar.

Se också hennes insats i Kanon-TV på temat ”Sex överallt”. I programmet diskuterar tre kvinnliga debattörer det faktum att i sexualundervisningen i skolan, i kvällstidningarnas sexrådgivningsspalter och från sexindustrin uppmanas ständigt till att ompröva och experimentera med den egna sexualiteten - är det bra och rimligt, för unga tjejer och killar och för samhället i stort? Kanon-TV är programmet på Axess-TV som leds av den konservative Johan Tralau, och som allt som oftast lyfter konservativa frågor utifrån konservativa frågeställningar. Avsnitten är 30 min långa.

(Bild: Charlotta Levays typgodkända idolporträtt av Tommy Wiberg)

Jakob E:son Söderbaum

Igår valde Föreningen Heimdal en ny styrelse, med inslag av erfarenhet och bredd och under ledning av f.d. vice ordföranden i MUF-Dalarna den konservative Anders Montelius, aktiv heimdalit i tredje generation. Hurra!! Stort grattis Anders, och ni andra!

Luften har aldrig sedan jag gav mig in i politiken för nio år sedan känts så alltigenom fri att andas för oss konservativa, som nu med installationen av de nya styrelserna för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet och Föreningen Heimdal! På bara tio dagar i tidiga maj 2008 har det avgörande steget tagits fullt ut för den svenska konservatismen att inträda i en ny era, och nu är vi där. Att då också mötas av den skönaste sommarvärme under dessa historiska dagar, gör bara upplevelsen av att ha uppnått ett sådant mål SÅ mycket ljuvligare! Gud är med oss.

Studentföreningen Heimdal i Uppsala har sedan 1891 verkat för en reformvänlig konservatism, och har alltid varit den (äkta) konservativa organisation i Sverige som stått när andra har fallit. Genom sin historia har många politiker, statsvetare och andra framträdande personer varit aktiva i föreningen. Bland dessa torde följande vara bekanta för en nutida läsare: Leif Lewin, Tommy Möller, Hans Wallmark, Gunnar Heckscher, Claes G. Ryn, Jarl Hjalmarson och Anders Borg.

“Sköna maj, välkommen
till vår bygd igen!
Sköna maj, välkommen,
våra lekars vän!
Känslans gudaflamma
väcktes vid din ljusning;
jord och skyar stamma
kärlek och förtjusning;
sorgen flyr för våren,
glädje ler ur tåren,
morgonrodnad ur bekymrens moln.”

—Ur “Majsång” av Lars Magnus Béen

Jakob E:son Söderbaum

SALTSJÖBADSAVTALET GÅR I GRAVEN EFTER 70 ÅR !

Det är faktiskt möjligt att tolka Finansminister Anders Borgs och Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins fabulöst oborgerliga försvar av facket i de uppmärksammade konflikterna ”salladsbaren” och ”Vaxholm” som ett av flera steg i riktning mot att undergräva LO:s evigt ensidiga stöd till Socialdemokraterna utifrån argumenten att de skulle vara det arbetsvänligaste eller fackvänligaste partiet. Alliansen vill ha den mäktiga fackrörelsen på sin sida för att bryta betongväldet. Det är naturligtvis fasansfullt odemokratiskt att LO genom sitt stöd under riksdagsvalen garanterar ca 40% av de socialdemokratiska riksdagsplatserna – och att de under inga förutsättningar stödjer något annat parti. Detta (d.v.s. den tolkningsmöjligheten) blir ganska tydligt nu när nästa steg uppenbarligen tages i riktning mot förnyade relationer på arbetsmarknaden. Nu går alltså Saltsjöbadsavtalet, som ingicks mellan arbetsmarknadens parter år 1938, alltså i graven – efter exakt 70 år.

Så vad är egentligen Saltsjöbadsavtalet, och vad har det inneburit?

Det hela började med skotten i Ådalen 1931, där de kommunistiska martyrerna kom att tjäna de socialdemokratiska syftena väl. En strejk som både LO och (den då tillfälligtvis liberala) regeringen ville kväsa förbyttes till ett effektivt vapen i den socialistiska ”klasskampen” när en underofficer begick sitt livs misstag och sköt ett par skott i luften med sin pistol för att skingra massan. En tragisk kedjereaktion utlöstes och några människor fick sätta livet till. Skotten i Ådalen 1931 fick som sitt kanske viktigaste direkta resultat att arbetsmarknadens parter började diskutera arbetsfred. På så sätt kunde de första stegen mot reell socialisering tagas utan att direkta påtryckningar från den socialdemokratiska regeringen krävdes.

Med Saltsjöbadsavtalets upprättande 1938 institutionaliserades den nya ordningen. Avtalet var ett fredsavtal mellan arbetstagare och arbetsgivare. Parterna var överens om att de hade ömsesidiga intressen och att konflikter inte ledde någonstans. Strejker ställdes genom avtalet helt utanför lagen. Därmed inte sagt att strejkrätten avskaffades, den sattes bara åt sidan så länge ett kollektivavtal var i laga kraft. Hierarkierna inom LO respektive Arbetsgivarföreningen kom också därefter att medvetet likriktas för att underlätta förhandlingar mellan parterna.

I och med Saltsjöbadsavtalets tillkomst befästes den korporativa statsordningen i Sverige. För att få folket att godtaga denna ordning krävdes orubblig ekonomisk stabilitet och fortlöpande tillväxt. Så länge som företagen stod bakom den socialdemokratiska regeringen höll socialdemokratin LO i kopplet, och det samarbetsvilliga näringslivet fick på så vis ”frihet” från statligt ingripande i skötseln av sina egna angelägenheter.

En effekt av Saltsjöbadsavtalet blev att den socialdemokratiska regeringen bemyndigades att kontrollera en vital sektor av samhällslivet. Det skedde inte genom direkt kontroll, utan genom två icke-officiella korporationer: SAF och LO. Fördelarna var att kontakterna var centraliserade och befogenheterna klargjorda. På detta vis smälte arbetsgivarföreningen och LO samman till en enda korporativ enhet, genom vilken socialdemokratin i huvudsak kunde reglera arbetsmarknaden.

Fascistledaren Mussolini försökte händelsevis införa samma sak i Italien vid nästan samma tidpunkt, men han för sin del saknade fascistiska martyrer att elda massorna med gentemot kyrka och näringsliv. I Italien satte sig folket därför till klart motvärn. I Sverige infördes däremot, utan folklig resning, vad diktatorn inte kunde genomföra i Italien. Vill man, så kan man också draga en parallell till vad George Valois, tidigare socialistisk fackföreningskämpe och sedermera en av de ledande inom Frankrikes fascistiska rörelse, skrev om att fascism och bolsjevism är en och samma reaktion mot den borgerliga och plutokratiska andan.

Åter till Saltsjöbadsavtalet, och hur det fungerar i praktiken. Det svenska systemet är tveeggat. Det står och faller med om fackföreningarna förmår klara sin kluvna roll. Å ena sidan säger de sig företräda medlemmarna, å andra sidan påtar de sig uppdraget att bevaka (s)tatsmaktens intressen. Facket måste både upprätthålla arbetsfreden och samtidigt genomföra en lönebegränsning.

Ett viktigt led i detta är den veritabla charad som centrala löneförhandlingar kommit att utgöra. I denna låtsas LO trots sin roll som (den i regel under 1900-talet socialdemokratiska) regeringens redskap att vara en arg, stridslysten försvarare av svaga arbetstagares rätt, som med hårda ord angriper de självgoda arbetsgivarnas snåla lönebud. LO och näringslivets representanter står synbarligen emot varandra som hund och katt, men bakom kulisserna är ändå allting uppgjort redan från start. För att citera Roland Huntford i ”Det blinda Sverige” (1971):

“Det är oändliga och bittra förhandlingar under vilkas gång det hotas med öppen brytning – som undgås först i sista ögonblicket genom en manöver som ser ut som en kapitalistisk reträtt. Fackföreningarna kan då visa att de tvingat företagarna till en höjning av det ursprungliga löneanbudet. Men eftersom anbudet justerades med syfte att få fram just den slutliga kompromiss som finansministern ville ha, kunde det aggressiva förhållandets skådespel iscensättas utan risk eller skada för landets därpå följande ekonomiska situation. Följden av detta är att mannen på fabrikshallens golv som en rättvisans triumf accepterar det slags löneförhöjning som, om den meddelats honom som ett enkelt beslut från hans företagares sida, skulle retat honom till övermod och drivit honom till strejk.”

Den socialdemokratiska taktiken under 1900-talet har varit att så länge som industrin arbetar effektivt och spelar spelet under bevarad arbetsfred hotas den inte av förstatligande, medan den privata äganderätten åtnjuter ett begränsat offentligt erkännande.

Vad som komma skall i Saltsjöbadsavtalets ställe, är förvisso än så länge ovisst. Men det är sannerligen på tiden att det skrotas, det kan t.o.m. jag vara överens om!

(Artikeln bygger på två avsnitt ur boken Betongväldet, som undertecknade är medförfattare till.)

Christian Swedberg
Jakob E:son Söderbaum

Nu har det varit fest 3 dagar i rad i 3 helt olika sammanhang och miljöer! Det började, naturligtvis, med Valborg (eller Sista April, som det egentligen heter i Uppsala), följt av att Charlie Weimers valdes till KDU-ordförande igår på 1 maj, och fortsätter idag med undertecknads 29:e födelsedag.

Valborg firades som vanligt i Lärdomsstaden - med forsränning, sillunch, mösspåtagning, champagnegalopp, högtidsmiddag och Gunillaklockan. Det var roligt att än en gång ha den äran att vara sånganförare på Föreningen Heimdals sillunch. Likaså var det helt fantastiskt att få höra årets unga kvinnliga högtidstalare vid Gunillaklockan taga upp “ett fyrfaldigt leve för konungen och fosterlandet”! En underbar känsla att tänka sig att där stod redan min farfars far och min farfars farfar på samma dag, på samma plats och lyssnade på samma kör som sjöng samma sånger (min farfars far tog kandidatexamen i Uppsala 1892 och hans far år 1849). En lika betagande upplevelse varje gång!

Tvärtom ville det sig för ovanlighetens skull, och genom ödets ironi får man väl säga, bli så att vi skulle fira på arbetardagen 1 maj - fira Charlie Weimers’ val till KDU-ordförande! Eljest är ju 1 maj en dag då man ligger hemma och tager det lugnt, och undrar varför två partier (socialdemokraterna och kommunisterna) egentligen har rätt till en egen helgdag, när akademikernas högtidsdag Valborg inte är ledig och Annandag pingst nyligen strukits som ledig dag till förmån för en ledig nationaldag. Extra märkligt tycktes detta faktum just i år, när Sveriges arbetstagare ändå förlorar 32 miljoner lediga timmar till följd av att Kristi himmelsfärdshelgen sammanfaller med 1 maj. MEN igår den 1 maj valdes alltså Weimers - äntligen! - till ordförande för Sveriges numera näst största politiska ungdomsförbund Kristdemokratiska Ungdomsförbundet. Självfallet var jag på plats i Göteborg för att heja fram honom. Helt underbart, med 58 röster mot 47 besegrade han vänsterkandidaten Matilda Stålbert! Igår skrevs svensk politisk historia, och det var STORT att vara på plats och se hur många, långa och intensiva (och i många avseenden oförtjänt påfrestande!) års engagemang till slut bar frukt. Grattis Charlie, du är SÅ värd detta! Det är en ny, lovande era som nu inletts, både för den svenska konservatismen och för svensk samhällsdebatt.

Sällan har jag vaknat upp till en bättre födelsedag, kan jag säga! Nu den 2 maj befinner jag mig på familjens sommarställe i norra Bohuslän, och ska här i desto större ro och stillhet njuta ytterligare tre lediga dagar. Ikväll blir det födelsedagsfirande för hela slanten. Solen lyser, fåglarna kvittrar, den salta havsluften blåser i en lätt bris över det nyklippta gräset. Fastän huvudet tyngs av lika mycket ädla drycker som lite sömn under den närmaste tiden, känns det som att sväva som en fjäder genom tillvaron. Guuuud vad underbart!!

“Vintern rasat ut bland våra fjällar
drivans blommor smälta ner och dö
Himlen ler i vårens ljusa kvällar
solen kysser liv i skog och sjö
Snart är sommarn här i purburvågor
guldbelagda azurskiftande…” [precis som den svenska flaggan!]

—Ur “Längtan till landet”

Jakob E:son Söderbaum

Somliga människor ritar en cirkel runt sig själva, och bestämmer sig för att taga hand om personerna innanför och ge dem trygghet. En del inkluderar sin familj - sin partner och sina barn. En del inkluderar även sina övriga släktingar, och håller samman och sörjer för dem. Och så finns det de som ritar en betydligt större cirkel runt sig, som omfattar väldigt många med gemensamma intressen och/eller en gemensam fiende. Det är de sistnämnda som skriver historien.

I dagens samhälle är det alltför många som ritar en cirkel bara runt sig själva. För att inte tala om dem som inte ritar någon cirkel överhuvudtaget.

(Fritt efter filmen “10,000 BC”.)

Jakob E:son Söderbaum

Äntligen tycks det ha upphört. Nu har jag i över en vecka med tilltagande trötthet tittat på löpsedlarna om den stackars mördade Engla. Vems fel var det att hon dog? Media har ägnat enormt mycket energi åt denna fråga. Allra helst skulle man vilja hänga ut en enskild polis som den som brast i sitt ansvar. Polismyndigheten hade ju både känt till mördaren i förväg, att han var farlig och man hade fått in tips om att han var skyldig till ett annat ouppklarat mord! Ändå kunde det ske. Fruktansvärt.

I svensk världsbild, dikterad av media, finns det inte på kartan att det är den psykiskt sjuke mördarens fel att Engla är död idag. Det är snarare synd om mördaren, som tvingats genomgå det här. Han som plötsligt fick för sig att han skulle döda den för honom okända Engla, det kunde ju inte han rå för. Och Polismyndigheten borde läggas ner - poliserna är ju lika farliga för samhället idag som de var under göteborgskravallerna.

Jag brukar säga att det finns två sätt att hantera psykiskt sjuka i ett samhälle. Antingen isolerar man dem, och får ett i övrigt friskt samhälle. Eller så behandlar man dem som jämlika medborgare, och får ett sjukt och farligt samhälle.

Några pressklipp:
2008-04-19 “Och vem tar det politiska ansvaret?”
2008-04-18 Engla engagerar - hur kunde det hända?
2008-04-17 Mördaren säger att det var en olycka
2008-04-17 Hade det kunna förhindras? Polisens arbete utreds av åklagare
2008-04-11 “Försvunna Engla - detta har hänt”

Jakob E:son Söderbaum

>Publicerat i Svenska Dagbladet 23/4, Barometern 29/4 och Norrköpings Tidningar 3/5 2008.

Sverige sällar sig i år till den lika begränsade som ärofulla skaran av kristna kungariken som bestått i 1000 år. År 1008 blev Olof Skötkonung, han som enade svear och götar i ett kungarike, döpt i Husaby källa i Västergötland. Därmed blev han Sveriges förste kristne kung, och alltsedan dess har Sverige varit ett enat konfessionellt kristet kungadöme (jfr Successionsordningen §4)!

Så varför högtidlighålls inte 1000-årsjubiléet av befästandet av det enade svenska kristna kungadömet officiellt?? Är den dåliga ursäkten kort och gott att det här är Sverige?

Jakob E:son Söderbaum